Vid årets julfirande hade Malmö-Öresund Rotaryklubb glädjen att få lära oss om Lucia och varför vi i Sverige som enda namn firar detta italienska skyddshelgon Sankta Lucia som föddes 280 i Syracusa och som romarna dödade omkring år 300 den 13 december.
Läs May Mosbachs gripande historia om Sankta Lucia.
Om något anses exotiskt i Sverige så ligger Luciafirandet i sin nuvarande form bra till. Visst höjer många, inte minst utländska besökare, på ögonbrynen, när en vitklädd, oftast kvinna (numera inte helt säkert), skrider fram sjungande en italiensk sång, Sul mare luccica, som Sigrid Elmblad var den första att skriva svensk text till. Sankta Lucia, de blindas skyddshelgon, föddes 280 i Syracusa. Hon var kristen, inte helt opportunt under romartiden, och ville viga sitt liv åt de fattiga. Hennes föräldrar hade andra planer och hade utsett en icke kristen make. Detta skulle tyvärr för Lucias del skulle visa sig fatalt. Han kunde överse med hennes kristna tro, men det var svårare att blunda för det faktum att hon gett bort hela sin hemgift till behövande. Han angav henne och romarna dödade henne omkring år 300 den 13 december. Det finns en ganska drastisk sägen om henne att hon valde att ta ut sina ögon, när en uppvaktande kavaljer alltför enträget beundrade dem. Hon fick dock genom ett under tillbaka synen.
Under många århundraden har Lussefirande med Lussevaka och Lussebrud gått av stapel den 13 december. Då var inte den heliga Lucia i centrum, och vem kände till henne uppe i kalla Norden eller under den stränga protestantiska tiden. Troligen var det Lucifer, den fallna ängeln alltså Djävulen, som skulle motas bort. Den 13 december under den julianska tideräkningen, var den längsta och mörkaste dagen och mest farofyllda natten. Människor och djur kunde rövas bort och dödas, så det gällde att hålla sig inomhus och för att vara på sin vakt för de onda makterna, gällde det att hålla sig vaken och uthärda natten medelst mat och dryck. Lussebrud var på den tiden en kvinna med löst rykte.
Sederna förändrades. Adeln började klä kvinnor, vilka serverade mat och dryck, iklädda vita särkar med änglavingar. Många pojkar från dessa familjer fick möjlighet att studera vid universiteten och de tog med sig lussefirandet. Kvinnor lyste med sin frånvaro så pojkarna fick själva agera Lucia. Krona med ljus i beskrivs första gången 1820 , då en dräng klädd i lakan på Skinnskatteberg, skred fram inför en antagligen häpen skara gäster. Antagligen hade någon varit i Tyskland och sett att Jesusbarnet ofta hade ljus i håret.
Dessa skulle förmodligen symbolisera en gloria.
Tändved för vår tids Luciafirande var Stockholms Dagblads ide' att utse Sveriges Lucia 1927. Hon borde vara motsatsen till forna tiders Lussebrud. Helst skulle hon ha nordiskt utseende, inte fört ett vidlyftigt leverne och kunna sjunga. Meningen var att förgylla tillvaron för många äldre och sjuka och för oss andra vanliga som behöver ljus och glädje. Därefter spred sig Luciafirandet som en löpeld över landet och även om det är aningen absurt att just vi sekulariserade svenskar firar ett katolskt helgon, så är firandet en av de mest älskande traditionerna, för vem behöver inte ljus, glädje och värme.